Filmen skildrar arbetet på ett plåtslageri, samtidigt som ett samtal förs om det egna arbetet. Jag har i filmen sökt en metod som lämnar utrymme för dialog och för fler tolkningar än min egen.
Visad på Järnhallen, Göteborgs stadsmuseum, Konstepidemin.
Plåt gjordes som en del i ett större projekt där jag under loppet av ett halvår filmade hos olika arbetsplatser på Ringön i Göteborg. Ett område som mest består av verkstadsindustri och som på grund av sitt centrala läge hamnat i fokus för olika intressenter som vill utveckla området. Jag ville fånga vardagen och visa på värdet i de verksamheter som redan fanns där. Verksamheter som för dem som arbetade i dem hade en central plats i livet och som de flesta tyckte fungerade bra som de var. Redan klockan sex på morgonen börjar arbetet komma igång runt hela Ringön. På plåtslageriet började de varje morgon med kaffe varefter en febril aktivitet, kedjor av arbetsmoment startade igång. Plåtslagarna mätte, klippte, böjde plåt efter ritningar på beställning.
Moment jag försökte lära mig för att kunna föregå och få de bilder jag ville ha. Men de försvann hela tiden urbilden, deras arbetande händer rörde sig så snabbt att det var omöjligt att hinna med, fokusera. Som med de andra filmerna var det i klippningen och i förhållande till varandra som bilderna fick sin mening och då jag lyssnade på intervjuerna och började lägga ihop sekvenser av koncentration, rörelser och tid såg jag sammanhangen, hur samspelet dem emellan såg ut, hur momenten hakade i varandra. Och återigen denna koncentration och detta allvar med vilket arbetet utförs. Det är viktigt att det blir bra, det är viktigt att göra sitt bästa och ja, det är viktigt att göra rätt för sig. Jag påminns om varför det är viktigt för mig att göra de härfilmerna och att berätta om och gestalta det arbetsliv som sällan i sin egenrätt visas på film. Att sätta arbetet i fokus utan att dramatisera men heller inte låta det vara en kuliss för något annat som berättas.
.
Moment jag försökte lära mig för att kunna föregå och få de bilder jag ville ha. Men de försvann hela tiden urbilden, deras arbetande händer rörde sig så snabbt att det var omöjligt att hinna med, fokusera. Som med de andra filmerna var det i klippningen och i förhållande till varandra som bilderna fick sin mening och då jag lyssnade på intervjuerna och började lägga ihop sekvenser av koncentration, rörelser och tid såg jag sammanhangen, hur samspelet dem emellan såg ut, hur momenten hakade i varandra. Och återigen denna koncentration och detta allvar med vilket arbetet utförs. Det är viktigt att det blir bra, det är viktigt att göra sitt bästa och ja, det är viktigt att göra rätt för sig. Jag påminns om varför det är viktigt för mig att göra de härfilmerna och att berätta om och gestalta det arbetsliv som sällan i sin egenrätt visas på film. Att sätta arbetet i fokus utan att dramatisera men heller inte låta det vara en kuliss för något annat som berättas.
.
